Lite för personligt - 2012-09-08
Hårt, personligt men sant
Det är som ett slag i ansiktet jag öppnar facebook, och ser en fd paralellklass kamrat som är en av kontakterna sitta och skriva om sitt "miserabla" liv. Hon skriver att hon hedan efter kommer att hävda att hon är ensambarn, nya bilen hon fick av sin pappa - hatar hon, pojkvännen fattar ingenting om hur hon känner sig och jobbet hon har är slitsamt och tråkigt. Hon känner att hela världen är emot henne.
Och här sitter jag, boendes hos min mamma. Arbetslös, utan körkort (men med bil som inte är att hata, snarare tvärt om). Saknar syskon, saknar nära vänner (som jag kan träffa). Hon har så gott som allt medan jag har så gott som inget. Ändå sitter hon och klagar dagarna ut och in på facebook.
För mig är mycket av sådant mer privat. Jag vill inte att mina släktingar, gamla klasskamrater, nätkompisar och min pappas vänner - jag vill inte att de ska se att mitt liv kanske inte är det allra bästa. Jag vill inte vara den som drar ner stämningen och är världshistoriens största pessimist - även om så kanske råkar vara fallet.
Hon har saker jag aldrig har fått uppleva och inte heller kommer att få uppleva. Hon har en pappa. Och min sökte jag själv upp på internet för 4år sedan. Och idag eller snarare (3/9) igår är jag faderlös nu och för alltid. Han drabbades av en stroke och dog inom ett dygn.
Medan hon kan träffa sin pappa när hon vill och känner för det så kommer jag aldrig kunna träffa min. Och jag har inte träffat honom sen jag var 1år, det finns inte ens några spår av minnen av den tid som fanns. Jag vill inte ha symptai/empati eller vad det nu kan kallas. Jag vill hellre att alla som har sina föräldrar vid liv inte glömmer bort vad ni har. Ta vara på tiden ni har för vilken dag som helst kan vara den sista.
Det gick så otroligt fort, ofattbart fort. 31 Augusti var sista gången jag hörde av honom. Tre dagar senare fanns han inte längre. Och nu sitter jag i mitt rum i höstiga Sverige och är så långt ifrån händelsernas centrum man bara kan komma. Det finns ingen chans i världen att jag kommer kunna gå på hans begravning. Som kommer äga rum i våriga Australien, dagen innan detta nummer kommer ut (om det går att publicera med tanke på alla s.s buggar).
Jag har haft 4år på mig att åka och träffa honom, men att åka över hela jorden ensam är ju lite att ta i, även om man ska till sin pappa. Jag har alltid föreställt mig att jag skulle åka dit den dag jag bildat familj, ta med kidsen till sin galna Australiensiska farfar. Men nu är det kört. Jag tog inte vara på tiden medan den fanns. Och genom denna väldigt personliga artikel ber jag er ännu en gång att ta vara på tiden. I synnerhet ni som inte träffar era föräldrar så ofta som ni kanske vill - eller för den delen som de vill.
Av det jag lärde känna av honom så verkade han för mig vara en väldigt läskig person. Men det var förmodligen bara skandinaven i mig som inte kunde hantera en fullskalig hippie. Enligt hans vänner och bekanta är(/var?) han en legend. Jag vågade inte åka och träffa honom, och nu får jag sota för det. Men det finns inget man kan göra åt det nu.
Ett väldigt vist citat jag såg på facebook innan detta skedde lyder:
"If you're depressed, you're living in the past.
If you're anxious, you're living in the future.
If you're at peace, you're living in the present." -Lao Tzu
Även om det inte är helt korrekt är det ju ändå väldigt sant. Jag vet inte varför jag skriver det här egentligen, speciellt inte på en sida som den här. Folk här tenderar ju att vara precis som min gnälliga fd paralellklasskamrat. Fast värre. Jag ser inte poängen med att spamma ut att man mår dåligt. Är väl bättre att prata med någon eller i alla fall chatta med någon. Inte skicka ut korta tjat en gång i timmen för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt, kanske ett och annat mail men desto fler besökare. Förstår inte poängen med det.
Den här sommaren har sugit som bara den. Känns som om allt bara dör, faller som furor, bort, utan minsta tecken till förvarning. Men även om människor och djur dött som flugor så kan man inte mer än hålla sig vid liv själv. Folk tjatar gärna om självmord men det bör inte vara sista utvägen. Man tjänar på att kämpa och hålla sig kvar, bara lite längre och sen när det har gått lite längre tid, kämpar man och håller sig kvar ännu lite längre.
Det är lättare att bara ge upp men det finns ingen som säger att livet ska gå som på räls, ingen som sagt att det är enkelt att leva. Men man finner sig i olika situationer. Tex skolor brukar ju vara indelade i 3 år, efter 3år så får man en ny situation efter 3år ännu en och efter de 3åren ännu en (om man pluggar vidare efter gymnasiet). Världen är ombytlig, ingenting varar för evigt. Och känns allt som skit en längre tid dröjer det inte länge innan nästa busshållplats i livets busslinje närmar sig.
Det är som ett slag i ansiktet jag öppnar facebook, och ser en fd paralellklass kamrat som är en av kontakterna sitta och skriva om sitt "miserabla" liv. Hon skriver att hon hedan efter kommer att hävda att hon är ensambarn, nya bilen hon fick av sin pappa - hatar hon, pojkvännen fattar ingenting om hur hon känner sig och jobbet hon har är slitsamt och tråkigt. Hon känner att hela världen är emot henne.
Och här sitter jag, boendes hos min mamma. Arbetslös, utan körkort (men med bil som inte är att hata, snarare tvärt om). Saknar syskon, saknar nära vänner (som jag kan träffa). Hon har så gott som allt medan jag har så gott som inget. Ändå sitter hon och klagar dagarna ut och in på facebook.
För mig är mycket av sådant mer privat. Jag vill inte att mina släktingar, gamla klasskamrater, nätkompisar och min pappas vänner - jag vill inte att de ska se att mitt liv kanske inte är det allra bästa. Jag vill inte vara den som drar ner stämningen och är världshistoriens största pessimist - även om så kanske råkar vara fallet.
Hon har saker jag aldrig har fått uppleva och inte heller kommer att få uppleva. Hon har en pappa. Och min sökte jag själv upp på internet för 4år sedan. Och idag eller snarare (3/9) igår är jag faderlös nu och för alltid. Han drabbades av en stroke och dog inom ett dygn.
Medan hon kan träffa sin pappa när hon vill och känner för det så kommer jag aldrig kunna träffa min. Och jag har inte träffat honom sen jag var 1år, det finns inte ens några spår av minnen av den tid som fanns. Jag vill inte ha symptai/empati eller vad det nu kan kallas. Jag vill hellre att alla som har sina föräldrar vid liv inte glömmer bort vad ni har. Ta vara på tiden ni har för vilken dag som helst kan vara den sista.
Det gick så otroligt fort, ofattbart fort. 31 Augusti var sista gången jag hörde av honom. Tre dagar senare fanns han inte längre. Och nu sitter jag i mitt rum i höstiga Sverige och är så långt ifrån händelsernas centrum man bara kan komma. Det finns ingen chans i världen att jag kommer kunna gå på hans begravning. Som kommer äga rum i våriga Australien, dagen innan detta nummer kommer ut (om det går att publicera med tanke på alla s.s buggar).
Jag har haft 4år på mig att åka och träffa honom, men att åka över hela jorden ensam är ju lite att ta i, även om man ska till sin pappa. Jag har alltid föreställt mig att jag skulle åka dit den dag jag bildat familj, ta med kidsen till sin galna Australiensiska farfar. Men nu är det kört. Jag tog inte vara på tiden medan den fanns. Och genom denna väldigt personliga artikel ber jag er ännu en gång att ta vara på tiden. I synnerhet ni som inte träffar era föräldrar så ofta som ni kanske vill - eller för den delen som de vill.
Av det jag lärde känna av honom så verkade han för mig vara en väldigt läskig person. Men det var förmodligen bara skandinaven i mig som inte kunde hantera en fullskalig hippie. Enligt hans vänner och bekanta är(/var?) han en legend. Jag vågade inte åka och träffa honom, och nu får jag sota för det. Men det finns inget man kan göra åt det nu.
Ett väldigt vist citat jag såg på facebook innan detta skedde lyder:
"If you're depressed, you're living in the past.
If you're anxious, you're living in the future.
If you're at peace, you're living in the present." -Lao Tzu
Även om det inte är helt korrekt är det ju ändå väldigt sant. Jag vet inte varför jag skriver det här egentligen, speciellt inte på en sida som den här. Folk här tenderar ju att vara precis som min gnälliga fd paralellklasskamrat. Fast värre. Jag ser inte poängen med att spamma ut att man mår dåligt. Är väl bättre att prata med någon eller i alla fall chatta med någon. Inte skicka ut korta tjat en gång i timmen för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt, kanske ett och annat mail men desto fler besökare. Förstår inte poängen med det.
Den här sommaren har sugit som bara den. Känns som om allt bara dör, faller som furor, bort, utan minsta tecken till förvarning. Men även om människor och djur dött som flugor så kan man inte mer än hålla sig vid liv själv. Folk tjatar gärna om självmord men det bör inte vara sista utvägen. Man tjänar på att kämpa och hålla sig kvar, bara lite längre och sen när det har gått lite längre tid, kämpar man och håller sig kvar ännu lite längre.
Det är lättare att bara ge upp men det finns ingen som säger att livet ska gå som på räls, ingen som sagt att det är enkelt att leva. Men man finner sig i olika situationer. Tex skolor brukar ju vara indelade i 3 år, efter 3år så får man en ny situation efter 3år ännu en och efter de 3åren ännu en (om man pluggar vidare efter gymnasiet). Världen är ombytlig, ingenting varar för evigt. Och känns allt som skit en längre tid dröjer det inte länge innan nästa busshållplats i livets busslinje närmar sig.